I väntan på en ny säsong

Skogen sprakar av färger och luften är hög och klar. En ny säsong står för dörren. Jag har inte haft möjligheten att komma ut ännu så länge men det kliar påtagligt i kastarmen och spridda rapporter från kompisar plingar in på mobilen. Som vanligt är höstöringen svårberäknelig och många vittnar om följare och vak men få hugg. Jag bidar min tid framför flugbindningsstädet.

Flugvalet är ofta extra knepigt om hösten. Det finns sällan någon tydlig linje att gå på, skall det vara stort eller smått? Betesfisk eller räka? Färgrikt eller diskret, naturligt? Personligen har jag haft framgång med vita mönster, ofta helvita spiggimitationer. Varför vitt har fungerat kan jag inte svara på men på något sätt harmoniserar de med miljön, den bistra höstmiljön - den annalkande vintern.

En annan grupp flugor som jag gärna plockar fram såhär års är de färgglada klassikerna. Varianter på storheter som Mickey Finn och Butcher. De är trevliga att se på och fiskar ibland riktigt bra och det är flugor som verkligen speglar höstens färger.

Blankingar i solskenet

Efter en påskvecka med mestadels skygg fisk i det extremt klara vattnet vrider vinden den sista fiskedagen till nordost och lufttemperaturen sjunker något.
Om det är något som kan trigga havsöringen att börja jaga så är det sannerligen väderomslag, om än små och till synes obetydliga.

Med nordost öppnar sig möjligheten att fiska en speciell vik och jag är där vid morgonkvisten. Det är alltjämt en strålande sol på himlavalvet så 6,5 meter tafs och en diskret fluga, en sen-vår-fluga skulle man kunna säga, är apterat på spöt.

Vinden faller in i viken på bästa sätt och det är en njutning att se kasten sträcka ut. Jag fiskar en dryg timme innan första livstecknet efter en öring visar sig. En svag bula strax under ytan och ett silverblänk. Jag positionerar mig och lägger kasten i anslutning till platsen men inget händer. Så småningom lägger jag upp flugan för drift och börjar kicka mig längre in i viken och när flugan, igen, passerar platsen där öringen visade sig så hugger det hårt och distinkt. Upp i luften går en riktigt fin blanking. Jag paddlar ut på frivattnet och drillar. 52 cm och runt 1,5 kg, stålblank. Den går tillbaks.
En stund senare, på nästan samma fläck, hugger blanking nr 2. Denna ser ut och känns precis som den förra och drillen går fint. Klubban faller över en 54 cm och 1,7 kg superblänkare. Öringen får följa med hem och avnjutas färsk.

Efter lunchpaus går kasten över vikens tångruskor och sandrevlar lite lättare. Det är alltid så, man fiskar mer avslappnat efter att ha fått drilla och håvat. Jag byter fluga till en buskig, gråspräcklig och gummibensförsedd spiggimitation. Jag strular lite med knuten och flytringen driver iväg lite okontrollerat. När flugan sitter drar jag iväg ett 25 meterskast lite på måfå och börjar paddla mig tillbaks i position. Det är slack i linan och när jag så småningom får kontakt igen, för att börja dra in för nytt kast så drar det iväg i turbofart. Fast fisk!
Öringen känns riktigt stor och drillen ute på djupet blir lång och utdragen. Första håvningsförsöket misslyckas, det är svårt att bryta upp blanka öringar i toppform till flytringen. Jag går iland och landar på första försöket. Jag väger i håven, dryga 3,5 kg och stålblank. En av de finaste öringar jag fångat på mycket länge.

Innan jag packar ihop för dagen gör jag en sista raid in i viken och lyckas få ännu en blank öring på runt 50 cm, igen på den diskreta spiggimitation jag inledde fisket med.
Ännu en fantastisk dag i skärgården är till ända.

Öringrally

Påskveckans första tur. Flytringen är med, målet är att fiska en större vårvik vars landtunga består av strandtomter. Inhägnade och mycket privata. När jag riggar kan jag konstatera att SMHI inte riktigt har givit mig en rättvis prognos. De fyra sekundmetrarna pålandsvind visar sig vara total bleke. Motivationen sjunker dramatiskt men å andra sidan, jag har stigit upp i ottan och tassat fram för att inte väcka resten av familjen. Det är klart jag måste göra ett försök.

Sakta glider jag ut mot frivattnet, matar ut ett tiotal meter lina, låter flugan släpa. När jag tillryggalagt ca. hundra meter viker jag inåt. Med ryggen mot land hör jag ett svagt smackande... snabbt vrider jag mig runt och kan se en vakring ebba ut ett tiotal meter ifrån flytringen. Jag får puls.
Första kastet går och flugan landar precis innanför vikens djupkant. Tre, fyra strippar - fast fisk!
Öringen är pigg och jag backar genast ut på frivattnet för att inte störa eventuella andra öringar. Drillen är njutbar och håvningen klockren. Dryga 60 cm och halvblank. Ett snabbt foto och sedan får den glida iväg, jag ser den simma en lång stund i det klara vattnet. Vilken start!

Jag vänder tillbaks till samma läge, denna gång lite närmare viken. Kastet går och denna gång landar flugan en bra bit in på vikens grundklack.
Samma procedur upprepas, några få strippar och det suger i igen. Ut på frivattnet. Denna öring är större och den bjuder upp ordentligt. Hoppar, rusar och avslutar med en klassisk rullning. I upphetsningen har jag ryckt upp kameran från ena sidofickan och skjuter av ett antal kort. Jag väger öringen i håven. 3,5 kg. Även denna är en påblänkare.

Nu inser jag att jag förmodligen har ett stim inne i viken. En beprövad metod i sådana lägen är att fiska flugan i full fart för att efter halva sträckan tvärstoppa och låta flugan droppa. Det lösgör öring från stimmet, ibland flera som tävlar om att komma först. Flugan jag fiskar har massor med action inbyggt, bland annat gummiben som faller ut förföriskt i stoppet.

Taktiken fungerar och huggen faller precis där jag vill. Fisket är på topp hela förmiddagen, ibland ser jag vak samtidigt som jag drillar. Jag får till och med en svag pålandsvind med tiden. Det kamouflerar mina förehavanden och ger sträck i kasten.

När jag bryter för lunch har jag landat fem öringar och tappat en. Endast en av öringarna kan betraktas som en blanking. Alla har legat runt 60 - 65 cm.

Efter en lång, solgassande stund på en klippa sjösätter jag mig själv igen. Nu har vinden ökat och jag har mina fyra sekundmetrar. Kasten går men inget händer. Öringarna har flyttat på sig. Jag sätter fart på simfenorna och rundar en udde, in till nästa vik. Någon timme går och till slut ser jag en svag virvel i ytan. Jag har skiftat till Pattegris och prickar virveln hårt. En stöt. Jag ökar farten. När jag skall lyfta för nytt kast kommer hugget.
Dagens andra riktigt blanka öring gör en tailwalk så det skvätter om det.

Dagen bjöd på ett sånt där fiske man, med lite tur, kan ha en gång per säsong.
För det är jag djupt tacksam.

Två turer - två fiskar

Våren kommer så sakteliga men det har inte lossnat riktigt än vad gäller havsöringsparametrarna. Vattnet är fortfarande kallt, på sin höjd 2-3 grader och öringarna verkar fortfarande inte ha intagit startblocken.

Å andra sidan kan det gå riktigt fort när det väl kommer igång.
Det gäller att vara med då tåget går, att vara i "synk", så att säga.

3 kast en tidig morgon, där det tredje går längs med en svag djupkant, resulterar i årets andra steelhead.
Pattegrisen briljerar och bågen är kort och välmatad, runt 2,5 kg. Is finns det gott om längs stranden så fisken bäddas in varsamt i ett provisoriskt kylskåp. "Catch And Eat" är det som gäller för havsbågar om vi vill ta vara på den vilda öringens genetiska arv. De är vårlekande fiskar vilket innebär att de, om de går upp i åarna, riskerar att rasera öringens omsorgsfullt utförda lek. Helt enkelt genom att riva upp den lagda romen.

På söndagen är det dags för mig och kompisen, Zonker, att fiska en sträcka som innehåller ett antal "hotspots". Sist vi fiskade platsen var i november så det känns spännande att återvända. Det blåser en måttlig nordlig vind men himlen är klar och vi hoppas på att solen kan värma vikarna någon grad. Fisket är dock trögt då spot efter spot kammas igenom utan kontakt.

Kompisen halar upp en rökt makrill till lunch som är precis hur god som helst och det känns allmänt trevligt att vara ute en sådan här dag även fast öringarna inte vill vara med på notena.

Jag fiskar en grundflad som normalt brukar leverera under senvår då det äntligen suger i. Öringen är lugn och beskedlig ända fram tills den ser mig, då börjar den rusa runt och stångas. Den ser också blank ut till en början men visar sig vid landning vara en typisk "påblänkare" runt 55 cm. Den får pusta ut en stund i strandskvalpet innan den sakta glider ut mot djupare vatten.

När vi några timmar senare vandrar tillbaks mot bilarna kan vi enas om att säsongen, fortfarande, bara är i sin linda. Det slår mig också att jag personligen haft en märklig formel hittils: båge - öring - båge - öring.

Storspigg - öringgodiset #1

Storspigg (Gasterosteus aculeatus aculeatus) är en av de viktigaste födoämnena för havsöringen under vinterhalvåret då den inte kan jaga strömming i samma utsträckning som under sommaren.

Den är också mycket tacksam för oss flugfiskare att imitera, helt enkelt för att den är lagom stor. Maximalt uppnår den dryga decimetern men vanligast i skärgården är 5-8 cm. Med andra ord, fullt hanterbart med våra vanliga krokstorlekar och material.

Flera är de flugmönster som med varierande framgång avbildar den lilla betesfisken i torrt tillstånd men få är de flugmönster som också ger intrycket av storspigg i vått tillstånd.

Fortfarande, under rådande kallvattensäsong, är räk och gråsugge-imitationer de som fungerar bäst under fisket men längre fram på säsongen glider det över till fiskimitationernas favör. Med det i åtanke, har jag under den gångna veckan anammat ett ännu så länge okänt flugmönster. Jag hittade förlagan på internet och har sedan justerat ett antal parametrar, parat ihop den med mitt "gamla" mönster för storspigg och låtit den bada ... i badkaret.
Den är ledad, dvs. bunden på två krokar där den bakre kroken har fått själva krokböjen bortknipsad.

Den rör sig på ett spännande sätt och har det rätta stuket, även i vattnet - återstår att se vad flugan kan uträtta i skärgården. Blir den en succé kommer jag publicera en bindbeskrivning, om inte, får den gå tillbaka till fluglabbet.

Premiär - bland isflak och steelheads

Tuffa sydvästliga vindar uppemot 10 m/s, ett par plusgrader i luften och drivis ute i vattnet.
Miljön liknar mer antarktis än den givna platsen för sommarens seglatser och lata baddagar som Stockholmsskärgård står för i svenskens sinne.
Det är premiär för vårfisket efter havsöring och likt många gånger förr, är det mer extremsport än den kontemplativa rekreaktion som annars förknippas med fiske.

Men jag och min kompis är laddade, vi har väntat länge på det här.

Taktiken för dagen är att fiska mycket långsamt med räkimitationer. Täta stopp i intagningen av flugan och längre så kallade dropp, där flugan opåverkat får singla långsamt mot botten, är det som brukar trigga kontakter från de vinterfrusna öringarna. Det är vår förhoppning iallafall.

Ett par timmar förflyter utan att något händer och så småningom står vi vid den kanske bästa fiskeplatsen utefter den kuststräcka vi valt för dagen. Kompisen hävdar att nu är det dags, här får vi garanterat kontakt. Pulsen ökar och kasten går.

Först en nästan omärkbar puff, sedan en lite kraftigare stöt, jag lyckas hålla mig kall och sänker spöspetsen... fast fisk!
Ett par snabba rusningar som får rullens slirbroms att knarra sedan är fisken uppe i ytan.
Det är en vacker steelhead. De är alltid ett roligt inslag vid kustfisket, dessa havsvandrande regnbågar.
Knappa två kilo tung är den ett givet ämne för min ugn.

Pattegrisen, en perfekt kallvattensfluga, sitter säkert förankrad i mungipan.

Ett par koppar kaffe och någon timme senare suger det i igen.
Denna gång blir det en mer "öringlik" drill över de grunda bottnarna.
Flera gånger försöker fisken gå in under de näraliggande isflaken.
Blank och dryga 50 cm, kanske 1,5 kg, är den fantastisk att beskåda.
Första öringen för säsongen är alltid en väldigt speciell upplevelse.
Den går tillbaks till sitt rätta element efter ett par kort.

Drivisen blir tätare och snart är platsen igenbommad.
Vi tacklar ner och återvänder till bilen.

En mycket fin start på säsongen.

Våren närmar sig.

För andra året i rad har vi haft en riktig isvinter i skärgården.

Som ett ogenomträngligt lås hindrar den frysta ytan oss från att kontakta havsöringen med flugspö. Svår abstinens har uppstått och flugaskarna har blivit stinna därav.

Nu kan jag ana ett ljus i tunneln, dagarna blir längre och plusgraderna börjar sakta komma. Det händer till och med att en och annan fågel får för sig att sjunga vårtrudelutter i trädtopparna.

Snart åker vi!