Våren kommer så sakteliga men det har inte lossnat riktigt än vad gäller havsöringsparametrarna. Vattnet är fortfarande kallt, på sin höjd 2-3 grader och öringarna verkar fortfarande inte ha intagit startblocken.
Å andra sidan kan det gå riktigt fort när det väl kommer igång.
Det gäller att vara med då tåget går, att vara i "synk", så att säga.
3 kast en tidig morgon, där det tredje går längs med en svag djupkant, resulterar i årets andra steelhead.
Pattegrisen briljerar och bågen är kort och välmatad, runt 2,5 kg. Is finns det gott om längs stranden så fisken bäddas in varsamt i ett provisoriskt kylskåp. "Catch And Eat" är det som gäller för havsbågar om vi vill ta vara på den vilda öringens genetiska arv. De är vårlekande fiskar vilket innebär att de, om de går upp i åarna, riskerar att rasera öringens omsorgsfullt utförda lek. Helt enkelt genom att riva upp den lagda romen.
På söndagen är det dags för mig och kompisen, Zonker, att fiska en sträcka som innehåller ett antal "hotspots". Sist vi fiskade platsen var i november så det känns spännande att återvända. Det blåser en måttlig nordlig vind men himlen är klar och vi hoppas på att solen kan värma vikarna någon grad. Fisket är dock trögt då spot efter spot kammas igenom utan kontakt.
Kompisen halar upp en rökt makrill till lunch som är precis hur god som helst och det känns allmänt trevligt att vara ute en sådan här dag även fast öringarna inte vill vara med på notena.
Jag fiskar en grundflad som normalt brukar leverera under senvår då det äntligen suger i. Öringen är lugn och beskedlig ända fram tills den ser mig, då börjar den rusa runt och stångas. Den ser också blank ut till en början men visar sig vid landning vara en typisk "påblänkare" runt 55 cm. Den får pusta ut en stund i strandskvalpet innan den sakta glider ut mot djupare vatten.
När vi några timmar senare vandrar tillbaks mot bilarna kan vi enas om att säsongen, fortfarande, bara är i sin linda. Det slår mig också att jag personligen haft en märklig formel hittils: båge - öring - båge - öring.
Å andra sidan kan det gå riktigt fort när det väl kommer igång.
Det gäller att vara med då tåget går, att vara i "synk", så att säga.
3 kast en tidig morgon, där det tredje går längs med en svag djupkant, resulterar i årets andra steelhead.
Pattegrisen briljerar och bågen är kort och välmatad, runt 2,5 kg. Is finns det gott om längs stranden så fisken bäddas in varsamt i ett provisoriskt kylskåp. "Catch And Eat" är det som gäller för havsbågar om vi vill ta vara på den vilda öringens genetiska arv. De är vårlekande fiskar vilket innebär att de, om de går upp i åarna, riskerar att rasera öringens omsorgsfullt utförda lek. Helt enkelt genom att riva upp den lagda romen.
På söndagen är det dags för mig och kompisen, Zonker, att fiska en sträcka som innehåller ett antal "hotspots". Sist vi fiskade platsen var i november så det känns spännande att återvända. Det blåser en måttlig nordlig vind men himlen är klar och vi hoppas på att solen kan värma vikarna någon grad. Fisket är dock trögt då spot efter spot kammas igenom utan kontakt.
Kompisen halar upp en rökt makrill till lunch som är precis hur god som helst och det känns allmänt trevligt att vara ute en sådan här dag även fast öringarna inte vill vara med på notena.
Jag fiskar en grundflad som normalt brukar leverera under senvår då det äntligen suger i. Öringen är lugn och beskedlig ända fram tills den ser mig, då börjar den rusa runt och stångas. Den ser också blank ut till en början men visar sig vid landning vara en typisk "påblänkare" runt 55 cm. Den får pusta ut en stund i strandskvalpet innan den sakta glider ut mot djupare vatten.
När vi några timmar senare vandrar tillbaks mot bilarna kan vi enas om att säsongen, fortfarande, bara är i sin linda. Det slår mig också att jag personligen haft en märklig formel hittils: båge - öring - båge - öring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar