söndag 22 april 2012

Besa

Våren lunkar fram långsamt. På många sätt är det fortfarande lite vinterfiske över aktiviteterna vid kusten. Fisket sker med vass som horisont, täta kast in på knädjupt vatten med vinterfluga är fortfarande det som fungerar bäst.
Och då får man ju räkna med att "mindre blanka" individer kliver på.

Senaste turen begicks i en typisk vårvik med 4 gradigt vatten. Det skulle anordnas fisketävling i området så jag var tidigt ute för att förekomma eventuella tävlingsdeltagare. En lysande strategi från min sida, om jag får säga det själv, då jag hann med att landa två öringar innan första båten gled in och började drifta bara ett tiotal meter bakom min rygg. Tävling eller inte, tråkigt att vissa sportfiskare inte har bättre fiskeetik än så. Någon fisk fick de iallafall inte.

Dagen gav en ärkebesa och en påblänkare och fisket avslutades redan vid lunch lagom till tredje tävlingsbåten äntrade fiskeplatsen.


torsdag 12 april 2012

Vårflugor

Regntunga skyar. En sydvind som tog slut. En värkande rygg.
Skälen är många för att stanna på landbacken och så får det bli.
En dag vid flugbindarbordet ger ny motivation och inte minst nya fräscha flugor.

En handfull mönster som fungerar bra för andra halvan av våren, den förmodade varma delen av säsongen, skall knåpas ihop. Diskreta, strömlinjeformade och "snabba" flugor, flugor som kan fiskas in med hög hastighet, står på schemat.


Transparant grizzly spigg (HaLster)
Räka med gummiben (HaLster)
Hindsholm spigg (Thomas Hansen)

tisdag 10 april 2012

Sydliga vindar och blanka öringar

Hela våren har vinden kommit från väst och ibland med nordliga varianter på temat. Egentligen har det mesta med vädret ändå varit gynnsamt.
Bra temperaturer både i luften och vattnet och med kalla nätter som ger förhoppningar om en lång säsong.
Det enda som saknats är öringvinden nummer ett. Sydvinden.
Äntligen kom den så, rejäl och med lite regn i följe.

Jag dundrar fram mot en speciell vik jag velat fiska länge men som bara måste ha sydlig vind för att fungera. Det friskar i när jag sjösätter och jag behöver inte ens använda årorna för att runda första udden. Kastet sträcker, flugan surfar en stund på vågorna, hugget faller genast. Av någon märklig anledning hugger mina öringar denna vår på något av de fem första kasten. Kul.
Öringen är vild, runt 55 cm och dunderblank. Grizzly Spigg Polar fortsätter att charma silvret.


En rejäl drift genom viken är vad jag orkar med i den alltmer tilltagande vinden. Vid sista sandreveln rister spötoppen till av några hetsiga nafs. Jag byter till en mindre fluga men utan resultat. Kanske jag rispade den? Jag fäller ner årorna och beger mig in i lä. Magen kurrar och frusna fingrar behöver en kopp hett kaffe att hålla om.
Jag tar en lång lunch under en tät gran som ger skydd mot duggregnet. Till skillnad mot de senaste dagarna, då en hel del påsklediga öringfantaster piskade vårvikarna, ligger nu skärgården åter öde.
Pontonbåten ligger och guppar väl maskerad inne i vassen. Jag ligger på rygg.


En sista kopp och en snickers får mig att studsa upp med förnyade krafter. Tid att kolla om den hetsiga vill vara med och leka igen.
Drift nummer två går något lättare, vinden har avtagit en smula. Dock har samtidigt regnet ökat.
Jag inser att det inte blir någon mer drift denna dag. Inte om telefon, kamera och snusdosa skall överleva.
Kasten går allt närmare sandreveln. Nu är det Pattegrisen som får jobba sig igenom vågtopparna.
Vid ett längre dropp drar plötsligt linan iväg i sidled. Jag behöver knappt lyfta spöt då öringen sticker iväg i en blixtsnabb rusning. Den börjar hoppa på lång lina. Rusar igen. Är extremt pigg. Jag börjar misstänka steelhead av intensiteten i fighten men snart ser jag att det visst är en öring. Blank och något mindre än den första. Den ger mig vårens bästa drill, faktiskt en av de bättre någonsin.
När jag håvar kan jag konstatera att även denna är vild. Det är anmärkningsvärt men kanske logiskt? De vilda går i sina grupper, de odlade i sina? Hursomhelst är det en superfisk och den drar iväg som en oljad blixt när jag släpper stjärtspolen.


Dagen bjöd på både silver och sydliga vindar.
Vad mer kan man begära?

torsdag 5 april 2012

Plåster på såret

Andra dagens påskfiske är något jag helst glömmer så fort som möjligt. Jag var tidigt ute, pontonbåten sjösattes i en skärgård som slumrade stilla. Platsen är lättillgänglig och känd bland de initierade, därav min tidiga räd. Jag rodde försiktigt in över den klassiska leopardviken med stor förväntan.

Några kast in över den tångbeväxta djupbranten för att liksom värma upp sen glider jag tyst in mot grundare vatten, måttar mitt kast mot den sten som jag ser ligger strax under ytan djupt inne i viken.
PANG! Hugget är överväldigande. Det går extremt tunga stötar genom spöt. Den trycker igenom ryggraden på lång lina. Trycket lättar plötsligt och upp som en delfin kommer en av de största öringar jag haft på kroken. Direkt vid nedslag kommer nästa hopp, ännu högre - jag tror inte mina ögon. Hjärnan är inte riktigt med men handen börjar ändå instinktivt sätta press, jag vevar in någon meter. Ett par tunga knyckar vid botten följer, jag samlar mig så smått och får för mig att öringen är gott krokad. Att den är min.
Då kommer nästa hopp, det tredje och ... sista.
Den går loss.
Precis när jag kommit in i matchen förlorar jag den. Jag fiskar vidare den dagen i någon slags dimma. Hade jag varit ny i gamet hade jag kanske legat kvar i viken och kastat resten av dagen. Jag inser naturligtvis att rekordet får vänta ännu en tid. Tungt. Obarmhärtigt tungt.

Tredje dagen repar jag nytt mod och besöker ny plats. Omgående får jag se ytaktivitet. Det surplas och virvlas.
Tre gånger har jag nyp och puffar på den "rosa grisen". Flugbyte. På med en "Grizzly Spigg Rubber Legs Polar" (pust!).


Kastet går. Nya nafs. Jag strippar in snabbare och när jag ser flugan utanför babords ponton, ser jag också fisken. En liten öring, kanske 40 cm, kanske ännu mindre. Den verkar inte skrämmas av mig utan vänder tillbaks med lugna vickningar på den torpedformade kroppen. Jag anar ett stim där ute.
Nu är goda råd dyra. Fortsätta med flugan eller byta? Jag byter. På med transparant grizzly spigg! Mer diskret och naturtrogen än sin föregångare.

Nu suger det i bestämt men svaret från kämpen därute vittnar om något större än 40 cm.
Fina smårusningar vidtar och jag njuter stort. Så småningom dockar silvertorpeden med den röda pontonbåten.


Med ett förnöjt leende på läpparna kan jag konstatera att öringen är vild. Runt 1,5 kg och dunderblank. Den får givetvis gå tillbaks till sitt stim.
Mitt hjärta lättar lite, ångesten över storöringen är borta. Jag har fått ett plåster på såret.


Vindkant

En snabbtur ner till närmaste havsörings-spot borde hinnas med, tänker jag ivrigt när påsksemesterns första dag i huvudsak ägnas åt andra ting. Efter en lång lunch tillsammans med min bättre hälft på en av skärgårdens trevligaste krogar smiter jag iväg. Jag tar sikte på en udde som brukar kunna hålla en och annan öring då det blåser från väst. Vilket det gör, ganska friskt dessutom.

Jag tar lä när jag väljer fluga. Mellan 10 och 15 sekundmeter tjutande vind piskar den ensamma busken längst ut på "piren". Jag reser mig från min gömma och drar iväg de första kasten. Jag försöker så gott jag kan fiska av de stenar jag vet ligger på ett par meters djup utanför udden. Inget händer på en stund och jag tröttnar snabbt på att stå i den isande kalla vinden. Jag retirerar till den intilliggande viken.
Inne i viken är det lä och en bit ut har det bildats en tydlig vindkant från resterna av uddens brutna västanvind. Jag solar mig och kastar förstrött. Jag behöver egentligen ingen öringkontakt idag, det räcker med att bara få stå vid vattenbrynet och insupa den annalkande våren. Höra och se sjöfåglarna stöka omkring inne vid vassen. Flugan landar dock hela tiden utefter vindkanten ...

När jag så småningom känner mig nöjd med "snabbisen" och börjar ta in lina för sista kastet så uppfattar jag en virvel strax bakom flugan. På en spölängds avstånd. På ett par decimeters djup?
Tveksam på om jag sett rätt flippar jag ut flugan fem meter och gör ett par snabba strippar. Hugg! Öringen går direkt upp i ett hopp, den rullar, den snurrar, tvinnar, nästan dansar över vattnet. Totalt kaos råder i några sekunder men öringen kommer aldrig på rätt köl för en rusning, det är alldeles för grunt. Nästan omgående rullar den sig istället upp på strandstenarna.
Jag står på knä och får ett fast grepp om stjärtspolen på en bastant blanking. Runt 3 kg silver.
Den är odlad och påsken nalkas, ska jag låta klubban falla? På något sätt känns den värd att återvända ut på fjärden så jag lossar försiktigt kroken och håller den en stund. För ett ögonblick känns det som att han stirrar på mig. När jag sedan släpper stjärtspolen drar han iväg med sådan fart att vattnet piskas upp.
Han hade nog alla krafter kvar. Smart öring.